Shane Galanter—en man redo att slå sig ned efter åratal av sökande. Men är han på väg att fatta rätt beslut? Eller finns det en kvinna någonstans som trots allt kommer ihåg—precis som han—de där dagarna för länge sedan … och en kärlek som inte har bleknat med åren?

Lauren Gibbs—en framgångsrik krigskorrespondent som gav upp drömmen om ett lyckligt liv för en evighet sedan—när lyckan brutalt slets ifrån henne. Sedan den dagen har hon aldrig sett tillbaka. Så hur kommer det sig då att hon inte har lyckats skaka av sig den fråga som ständigt förföljer henne: Varför känns livet så tomt?

Emily Anderson—en högskolestudent, uppfostrad av sina morföräldrar, som snart ska påbörja sin första praktik som journalist. Men innan hon fortsätter framåt upptäcker hon en kärlekshistoria som fick ett tragiskt slut i samband med hennes födelse. Detta får henne att blicka tillbaka och söka efter den mamma som hon aldrig har träffat.

En ung kvinna som söker svar på sitt hjärtas innersta frågor. En man och en kvinna åtskiljda av lögner och svek … som trots allt aldrig har lyckats glömma varandra. Med innerlig värme och styrka väver Karen Kingsbury samman en väv av liv, förluster, kärlek, återförening och tro.

Om författaren:

Karen Kingsbury är författare till över trettio böcker, varav en har spelats in som film. Med över 5 miljoner tryckta exemplar är Karen Kingsbury Amerikas mest populära inspirationsförfattare.

Utdrag ur boken:

    Det var dags.
    Emily Anderson hade väntat hela sitt liv på det här ögonblicket.
    Lådan framför henne på golvet rymde hopp för en hel livstid … hennes livstid. I den skulle det kunna finnas ett fönster, en glimt, en hemlig gång tillbaka till det förflutna, till en tid fortfarande alldeles full av frågetecken. Men tänk om det inte var så? Tänk om det inte fanns någonting där?
    För ett ögonblick bara satt Emily där, blickstilla, och stirrade på den. Tvivlet började byggas upp inom henne som moln på himlen en sommardag. Det här var hennes sista chans.     Om lådan bara innehöll skolminnen, inramade fotografier och gamla gosedjur skulle hon veta att hon hade nått slutet på sitt sökande.
    Och såvida det inte inträffade ett mirakel skulle hennes sökande efter hennes föräldrar vara över.
    Hon placerade sina händer på den dammiga kartongen och strök med fingrarna över orden. Laurens Saker. Lådan var nästan nitton år vid det här laget.
    Hon fick en klump i halsen, men svalde och tvingade undan den. ”Mamma …” Hon såg på sin mammas namn. ”Lämnade du någon ledtråd till mig?” Hon slöt ögonen och kramade om lådan. ”Snälla Gud, gör så att det finns någonting där.”
    En trappa ned var hennes morföräldrar i full färd med att förbereda middagen. De hade gett henne den här stunden. Hennes käre gamle morfar hade hittat den nötta kartongen i garaget, undanstoppad i ett hörn fullt av spindelväv. Han hade förstått hur mycket den skulle betyda för henne, hur länge hon hade väntat på ett genombrott som detta.
    ”Emily, älskling”, hade han sagt när hon hade kommit hem från skolan den dagen. ”Den här tillhörde din mamma.” Han höll lådan i sina händer. Trots att hon var lång kände hon sig alltid liten när hon stod bredvid honom. Han var tvungen att titta runt de bruna kanterna på lådan för att kunna se henne. ”Jag sätter in den på ditt rum. Du kommer att behöva lite tid.”
    Verkligen.
    Hon öppnade ögonen och såg på lådan, intensivt och länge, och borrade små hål med blicken i kartongens yta. Som om hon på så sätt skulle kunna se in i lådan innan hon öppnade den och fick reda på hur det egentligen låg till. Paniken dansade i cirklar runt omkring henne och hon drog djupt efter andan. Tänk om hon gick igenom hela lådan och inte fann en enda ledtråd? Ytterligare två andetag. Kom igen, Emily. Andas. Hon spände magen, formade läpparna och blåste ut. Gud, hjälp mig att ta mig igenom det här. Det måste finnas någonting där.
    Hur många gånger hade hon inte bett om en ledtråd eller ett tecken? Ett spår som skulle kunna leda henne till hennes föräldrar, om så bara för en dag? Då skulle hon kunna fråga dem varför de hade försvunnit och varför de inte hade brytt sig om att ta reda på hur det hade gått för deras lilla flicka.