Jag är en brandman, Gud, så jag vet att jag har befunnit mig i en del svåra lägen tidigare. Men det här ... att inte längre känna människorna som jag älskar ... det är det svåraste jag kan föreställa mig.


Det sista Jake Bryan hann uppfatta var dånet som uppstod då World Trade Center kollapsade över honom och hans arbetskamrater från brandstationen. Mannen i sjukhussängen minns ingenting. Inte hur han skyndade sig uppför trapporna i det södra tornet för att hjälpa instängda skadade. Inte hur han sprängdes ut ur byggnaden. Och inte kvinnan vid sängkanten som säger sig vara hans fru.

Jamie Bryan är beredd att göra vad som helst för att hjälpa sin älskade make att återfå sitt minne. Hon är redo att göra allt för att få tillbaks det underbara liv som de tidigare har levt tillsammans med deras lilla dotter, Sierra. Men det innebär att hjälpa Jake att återupptäcka det enda som Jamie aldrig har delat med honom: hans djupa tro på Gud.

En dag i september är en kärlekshistoria olik alla andra, en historia som kan ses som ett minnesmärke över den tragedi som ägde rum den elfte september. Det är också en historia som låter oss ta del av styrkan i Guds rättfärdighet och i en god mans kärlek.

Om författaren:

Karen Kingsbury är författare till över trettio böcker, varav en har spelats in som film. Med över 5 miljoner tryckta exemplar är Karen Kingsbury en av Amerikas mest populära inspirationsförfattare.

Utdrag ur boken:

    Han lät stressad på rösten, och han talade med en angelägen ton som hon inte kunde påminna sig om att hon hade hört tidigare. “Det har hänt någonting, Laura … och jag vill att du lyssnar på mig. Ett flygplan har kraschat in i en av World Trade Center-byggnaderna, den som är bredvid den jag är i. Ett passagerarplan. Hela övre delen av tornet står i lågor.” Han gjorde en paus. “Tornet jag är i är okej.” Han drog djupt efter andan. “Jag ville bara att du skulle veta att jag är i säkerhet.”
    “Var … var är du? Är du på marken?”
    “Nej. Jag är fortfarande på sextiofjärde våningen. Ingen har sagt till oss att vi måste lämna byggnaden.” Han tvekade. “Jag trodde att det var en bomb. I den här byggnaden–inte i den andra. Så högt smällde det.”
    “Du kan inte stanna däruppe.” Lauras hjärta gjorde ett uppehåll och slog sedan vidare i dubbelt så högt tempo som innan. Hon fick tag på fjärrkontrollen, satte på TV:n, och såg det med detsamma. Ur den höga byggnaden vällde enorma mängder svart rök och eldslågor. “Åh, Eric … det är hemskt. Jag … jag har aldrig sett något liknande. Var det ett passagerarplan?”
    “Ja.” Eric andades fort. Han måste ha varit mer orolig än vad han sa att han var. “Reportern säger att det såg ut som en olycka, som att piloten tappade kontrollen över planet.”
    Lauras blick var fäst på TV:n som oavbrutet visade det brinnande tornet. “En olycka? Piloten skulle väl ha kunnat komma på något sätt att undvika World Trade Center. Även om han inte hade kontroll över planet. Du tänker väl inte stanna däruppe?”
    “I nuläget gör jag det. De flesta verkar vara av uppfattningen att det är bättre att vi är här och inte i vägen för brandmännen.”
    Plötsligt såg Laura någonting falla högt uppifrån från någonstans i närheten av byggnadens brinnande våningsplan. Inom loppet av några sekunder föll ytterligare två saker.
    “Nej! Det här är för hemskt.” Reporterns röst lät plötsligt i det närmaste panikslagen. “Jag tror att det där var människokroppar som ni just såg falla från byggnaden.” Han pausade. “Falla eller hoppa.” Ytterligare ett ögonblick av tvekan. “Ja, jag har just fått bekräftat att det där var människor som hoppade från tornet.” Han fortsatte med dämpad röst. “Vi kan bara föreställa oss skräcken som pågår i den där byggnaden just nu.”
    Laura blundade. Vad var det som hon just hade blivit vittne till? Desperata människor som kastade sig ut till en säker död? Kan det bli värre än så? “Gode Gud, hjälp dem.” Hon mumlade orden och kämpade för att andas normalt.
    “Vad är det som händer Laura? Jag har ingen TV på det här kontoret.”
    “Människor hoppar.” Hennes stämma var fylld av chock. Hon såg bort från TV:n. “Jag kan inte titta.”
    “Titta inte då. Ha TV:n på, men titta bort.” För första gången på många år lät det som att han var orolig för henne. “Jag kanske lämnar byggnaden i alla fall. Tar mig tillbaks till hotellet och stannar där tills jag ska flyga hem. På så sätt så kan jag …”
    Hon lyssnade inte längre på vad han sa. I TV-rutans ena hörn kom ett enormt passagerarplan flygande in i bild, något lutande, och det var på väg rakt mot Erics byggnad. Laura hoppade upp med hjärtat i halsgropen.
    “Eric!” Hon skrek hans namn och höll telefonluren i ett krampaktigt grepp. “Se upp!”
    Planet flög rakt in i tornet, och eldslågor slog ut från byggnaden från åtminstone fyra våningsplan. “Eric! Är du där?” Laura skrek in i den trådlösa telefonen med ord som var gälla och desperata. Hela hennes kropp skakade, och hon började känna sig yr. Varför svarade han inte? “Säg någonting!”