|
Utdrag
ur boken:
Solen stod högt på himlen, och de hade rest i flera
timmar. Konduktören hade meddelat dem att det skulle ta femton
timmar till Korint, ungefär trettio mil bort! Cameron kunde knappt
tro att det var sant förrän hon märkte att tåget
stannade vid varenda station längs vägen – inte för
att det var bestämt i förväg, utan därför
att soldater och flyktingar gick upp på banvallen och tvingade
tåget att stanna så att de kunde gå ombord.
Vrålet från den annalkande flygplansmotorn åtföljdes
genast av det häftiga smattret från dess maskingevär.
Alla tågpassagerare reagerade omedelbart och samtidigt på
det dödliga ljudet. De dök in mot mittgången. De som
redan stod i gångarna föll rakt ner. Det blev en stor hög
av människor. Cameron kunde inte avgöra om det var en välsignelse
eller förbannelse att ha hamnat på toppen, men hon krossades
åtminstone inte av illaluktande, svettiga kroppar. När
planet emellertid fyrade av en ny salva förstod hon att hon var
en perfekt måltavla, eftersom hon befann sig ungefär i
höjd med vagnsfönstren. Hon försökte att inte
tänka på de stackars männen på taket. Men skriken
och ropen från utsidan, tillsammans med åsynen av kroppar
som föll till marken, gjorde det svårt.
Planet slutade skjuta, och genom fönstret såg Cameron hur
det gjorde en vid cirkel medan det förberedde sig för ett
nytt anfall. Den här gången fällde det emellertid
en bomb som förstörde rälsen bakom tåget och
en stor del av godsvagnen. Detta var definitivt det sista tåget
till Aten med tanke på det demolerade spåret och den krater
som bomben förorsakat. Tåget stannade med gnisslande bromsar.
Kanske hade föraren blivit träffad, eller så tänkte
han bara att bästa sättet att undvika bomber var att kliva
av och springa in i skogen för att få skydd. I vilket fall
som helst gjorde alla som kunde likadant när tåget stod
stilla.
Messerschmitten gjorde nu sitt tredje anfall precis när Cameron
och hennes reskamrater hade nått fram till vagnsdörren.
Nu hann de bara hoppa ner och rulla in under vagnen för att rädda
sig. Ett ögonblick senare slog maskingevärets blykulor sönder
det som var kvar av vagnsfönstren och en stor del av dörren.
”Gode Gud i himlen!” skrek Levinson med darrande röst
och pekade upp mot skyn.
När de tittade uppåt såg de planet cirkla ännu
en gång. Om det beslöt sig för att fälla en bomb
till skulle det vara slut med dem, för de kunde aldrig hinna
bort till skogen i tid, och om de riskerade att överge det skydd
som vagnen erbjöd skulle de vara enkla mål för maskin-gevärselden.
”Det är lite sent för böner nu, Carl,” muttrade
Shanahan.
”Min mamma sa alltid att det aldrig är för sent att
be,” sade Cameron. Hon hade alltid föraktat sådana
påståenden från sin fromma mor och kunde inte fatta
att bönerna nu flödade över hennes läppar. Kanske
var det sant det hon hört, att det inte finns några ateister
i rävgryt – eller under en skjutande Messerschmitt.
”Har din mamma sagt det, Hayes?” frågade Shanahan,
och otroligt nog, i denna situation bara sekunder från döden,
hade hans tonfall sitt vanliga stänk av förvrängd humor.
”Ja.” Hon kunde bara inte fundera ut något skarpt
svar.
”Frun till den där gamle herrn, Keagan Hayes? Ja, jag säger
då det! Men å andra sidan antar jag att hon behöver
en massa böner med honom till make och dig till dotter.”
”Å, du din–” började Cameron men hejdade
sig när planet närmade sig och spottade ut mer bly.
När det hade slutat och försvunnit – uppenbarligen
för att inte återvända, för det cirklade inte
den här gången utan vände istället och flög
iväg rakt norrut – rullade reportrarna fram ur sitt gömställe.
Levinson grep tag i Camerons arm. ”Vänta lite!” sade
han. ”Vad var det Shanahan sa? Du är väl inte den
där Hayes?”
”Vilken storartad reporter du är,” retades Cameron.
”Det tog bara tre veckor för dig att komma på det.”
”Det förklarar en del–”
”Vad menar du med det?” sade Cameron utmanande.
”Varför en gröngöling till flicka–”
”Håll tyst, Carl,” avbröt Shanahan skarpt. ”Hayes
är här därför att hon har gjort sig förtjänt
av det. Hon arbetar inte ens för sin far.”
”Om du inte har något emot det så vill jag utkämpa
mina egna strider,” fräste Cameron, utan att veta vilken
av kollegerna hon var mest arg på.
Johnny hångrinade åt henne, och hon förstod att hon
valt ett dåligt tillfälle att diskutera feminism. Varför
kunde hon inte bara säga tack och låta saken bero? Han
kanske skulle ha försvarat vem som helst, man eller kvinna, på
samma sätt.
”Nu ger vi oss av härifrån innan planet kommer tillbaka,”
grymtade Johnny.
De såg rök stiga från loket och lade för första
gången märke till att det hade blivit illa åtgånget
av gevärselden. Lokföraren var död. De tog sitt bagage.
Shanahans resväska hade en rad kulhål längs sidan.
Döda och sårade låg i rader utanför tåget.
Sjukvårdspersonal sprang runt mellan dem. Det fanns inget mer
att göra.
|
