|
Utdrag
ur boken:
SIERRA CLANTON MADRID KUNDE INTE SLUTA skaka. Det knöt sig i magen. Hon hade fått spänningshuvudvärk i samma ögonblick som Alex hade berättat nyheten för henne.
En sådan här huvudvärk hade hon inte haft sedan kvällen för studentbalen. Alex hade kommit för att hämta henne i sin pappas buckliga Cheva tre minuter innan hennes egen pappa körde in på uppfarten. För första gången i hennes liv kom pappa tidigt hem från arbetet. Hon borde ha begripit att det skulle hända just den kvällen. Hon mindes fortfarande pappans min när han fick syn på Alex – en ursnygg, långhårig, mexikansk pojke i hyrd smoking – stående på verandan till familjens viktorianska villa på Mathesen Street. Som om det inte var illa nog böjde sig Alex just då fram för att sätta fast en orkidé på axelbandet till hennes tjusiga balklänning. När Sierra hörde dörren till pappans bil slå igen nästan svimmade hon av rädsla.
Det var då huvudvärken hade satt in, och den blev inte bättre av Alex frågande min.
”Vad är det?” frågade han.
Vad kunde hon svara? Hon hade berättat för sin pappa om Alex, men kanske inte allt.
Ord hade utväxlats, men lyckligtvis fanns mamma där och kunde medla och lugna ner pappa.
Det slutade med att Alex eskorterade henne till sin lånade bil och hjälpte henne in medan pappan stod på verandan och blängde på honom. Alex inte så mycket som såg på henne när han lade in växeln och körde ut från trottoarkanten. De var halvvägs till Santa Rosa innan han sa något.
”Så du berättade inte för honom vem som skulle ta dig med till balen?”
”Jo, det gjorde jag.”
”Javisst! Fast du utelämnade ett antal viktiga detaljer, eller hur, chiquita?” Han hade aldrig kallat henne det förut, och det bådade inte gott inför kvällen. Han sa inget mer på färden till den dyra restaurangen i Santa Rosa. Hon beställde något billigt, vilket gjorde honom ännu argare.
”Tror du inte jag har råd att bjuda dig på något finare än en sallad?”
Illröd i ansiktet beställde hon samma revbensrätt som Alex, men han såg inte gladare ut för det.
Allting blev bara värre ju längre kvällen led. Vid tiotiden pratade Alex överhuvudtaget inte med henne, inte med någon. Det slutade med att hon förlorade middagen han bjudit henne på inne på Villa de Chanticlairs toalett.
Hon hade varit helt kär och galen i Alejandro Luís Madrid. Galen var rätta ordet. Hennes pappa hade varnat henne. Hon borde ha lyssnat.
Sierras ögon sved av tårarna när hon nu körde längs riksvägen Old Redwood mellan Windsor och Healdsburg. Trots all uppståndelse då klamrade hon sig hellre fast vid det nu så romantiska förflutna än att tvingas möta det osäkra och skrämmande nuet och framtiden.
Skolbalen hade varit rena katastrofen. Medan de flesta av hennes vänner försvann till olika efterfester runtom i Santa Rosa skjutsade Alex hem henne långt före midnatt. Verandan var upplyst, och inte särskilt diskret heller. Pappa hade förmodligen bytt ut 60-wattslamporna till 250-wattare medan hon varit borta. Även alla innelampor hade varit tända den kvällen.
Det var åtminstone tillräckligt ljust för att hon skulle kunna se hur arg Alex var. Men hans min röjde något djupare än bara ilska. Hon kunde riktigt känna smärtan bakom hans kyliga avståndstagande. Då hade hon varit övertygad om att han bara skulle gå sin väg. Tyvärr hade han inga avsikter att göra det innan han fått säga sitt.
”Jag visste att det var ett misstag att bjuda ut dig.”
Orden träffade hennes hjärta som en skottsalva. Men han var inte klar ännu.
”Jag är inte någon person i en Shakespeare-tragedi, Sierra. Jag är ingen Romeo till din Julia. Och jag bjöd inte ut dig för att leka med dig och dina känslor!”
Och med de orden snodde han runt på klacken och var nästan framme vid trappan innan hon fick ur sig orden som ville kvävas av gråten.
”Jag älskar dig, Alex.”
Han vände sig om då och såg på henne.
”Vad sa du?”
Hans blick var mörk och brännande, han var fortfarande arg på henne – och hade goda skäl till det. Hon hade inte insett vad hennes tystnad skulle kosta honom. Hennes enda tanke hade varit att undvika en konfrontation med sin pappa.
Alex stod och väntade.
”Jag ... jag sa att jag älskar dig.”
”Säg det på spanska,” sa han till henne med samma tonfall som när han hjälpte henne med skolarbetet.
Hon svalde och undrade om han bara ville förödmjuka henne lite till innan han försvann ur hennes liv.
”Te amo, Alejandro Luís Madrid. Corazón y alma”. Hon hade börjat gråta då, hjärtskärande snyftningar. Han slöt henne i sin famn och tömde ur sig sina känslor på spanska. Och även om hon inte förstod alla orden så såg hon i hans ögon och kände av hans beröring att han älskade henne tillbaka.
Då och då under årens lopp hade han återfallit till sitt eget språk när känslorna blev för starka. Han hade talat spanska när han älskade med henne på bröllopsnatten och igen när hon berättade att hon var gravid. Han hade gråtit och talat spanska när Clanton frampå småtimmarna hade trängt sig ut i världen, och igen när Carolyn föddes. Och han hade gråtande talat spanska den natten då hennes pappa dog.
Men den kvällen på verandan glömde de båda två bort alla ljusen. Faktum var att de glömde bort allt annat innan ytterdörren rycktes upp och hennes pappa beordrade honom att försvinna.
Hon förbjöds att träffa Alex. Just då spelade det ingen roll för hennes pappa att Alex rankades som nummer fyra i en klass på tvåhundra elever. Det enda som spelade någon roll var att Luís Madrid, Alex pappa, var ”en sån där bön-ätare” som arbetade på Sonoma Countys vingårdar. Det hade ingen betydelse att Alex arbetade fyrtiotimmarsvecka på en bensinmack på orten för att spara ihop pengar till sina collegestudier.
”Jag önskar honom lycka till,” sa pappa, men det var uppenbart att lycka var det sista han önskade Alex.
Hon argumenterade, klagade, tiggde och bad. Hon vädjade till sin mamma, som vägrade att ta hennes parti. I ren desperation hotade hon att rymma hemifrån eller begå självmord. Det fick dem att lyssna.
”Om du så mycket som pratar med den där bön-ätaren i telefon, så ringer jag polisen!” hade hennes far rutit. ”Du är femton och han är arton. Jag kunde låta arrestera honom!”
”Gör du det, så säger jag till polisen att du misshandlar mig!”
Hennes pappa ringde hennes faster i Merced och ordnade så hon fick bo hos henne i några veckor och ”kyla ner sig”.
Alex väntade på henne när hon återvände hem, men han visade sig ännu mindre foglig än hennes manlige förälder. Han hade ett antal saftiga spanska glosor att säga om hennes förslag att de skulle träffas i hemlighet. Alex var en kämpe som föredrog att ta tjuren vid hornen. Aldrig hade hon väntat sig att han egenhändigt skulle ta itu med situationen. Plötsligt dök han bara upp hemma hos henne en dag, fem minuter efter det att hennes pappa hade kommit hem från arbetet. Senare fick hon av en granne veta att han hade stått och väntat ett stycke neråt gatan i över en timme. Hennes mamma, som förstod deras vånda, bjöd in Alex i hallen innan hennes pappa hann upp på verandan och kunde beordra honom att lämna tomten.
Sierra grep hårt om ratten i sin Honda Accord och mindes hur det hade känts den dagen när hon fick se Alex stå där mellan sin mamma och sin pappa. Hon hade varit så säker på att pappan skulle döda honom eller åtminstone halvt slå ihjäl honom.
”Vad gör han här?” Hon kunde fortfarande höra vreden i pappas röst när han ställde ifrån sig attachéväskan på hallgolvet. Sierra hade varit säker på att han bara gjorde händerna fria så han kunde lägga dem runt Alex hals.
Alex klev runt hennes mamma och såg rakt på honom.
”Jag har kommit för att be om tillåtelse att träffa er dotter.”
”Tillåtelse! Som den gången när du bad om tillåtelse att ta henne med till studentbalen?”
”Jag trodde att Sierra hade fått klartecken från er. Det var mitt misstag.”
”Det har du rätt i! Ett stort misstag. Försvinn härifrån nu!”
”Brian, ge den unge mannen en chans att–”
”Håll dig utanför det här, Marianna!”
Men Alex stod på sig.
”Det enda jag begär är att ni lyssnar på mig.” Han märkte inte ens att hon stod ovanför dem i trappan.
”Jag vill inte lyssna till något av vad du har att säga.”
De var som två hundar med rest ragg.
”Pappa, snälla ...,” sa hon och gick nedför trappan. ”Vi älskar varandra.”
”Älskar! Jag betvivlar att det är kärlek han känner för dig.”
”Du förstår inte!” utbrast Sierra gråtfärdig.
”Jag förstår mer än väl! Gå tillbaka upp på ditt rum!”
”Jag går ingenstans utan Alex.” Hon gick ner i hallen och ställde sig bredvid sin pojkvän, och i samma stund visste hon att om pappan gav sig på honom skulle hon göra allt som krävdes för att hindra honom. Hon hade aldrig känt sig så rasande arg!
Alex grep henne om handleden och föste henne bakom sig.
”Detta är en sak mellan din pappa och mig. Håll dig utanför.”
Under hela tiden som han sa detta tog han inte blicken från hennes pappa.
”Försvinn ur mitt hus!”
”Det enda jag begär är att få samtala med er ett par minuter, mr Clanton. Om ni säger åt mig att försvinna efter det, så lovar jag att dra mig undan.”
”Ända ner till Mexico?”
”Brian!”
Så snart hennes pappa hade yttrat de orden blev han röd som en tomat i ansiktet. Men Alex, som hade sina egna fördomar, tänkte inte låta honom slippa undan så lätt.
”Jag är född i Healdsburg, mr Clanton. Precis som ni. Min pappa gjorde sitt medborgarprov för tio år sedan. Inte för att det har hjälpt särskilt mycket. Han klarade provet med glans. Rött, vitt och blått. Han har aldrig tagit emot en dollar i socialbidrag i hela sitt liv och arbetar hårt för det han tjänar, förmodligen hårdare än ni där ni sitter på ert flotta mäklarkontor inne i stan. Vi bor inte i ett viktorianskt hus,” fortsatte han med ett hastigt, menande ögonkast omkring sig, ”men inte heller i ett skjul.”
Hans lilla tal hade knappast gjort saken bättre.
”Är du klar nu?” sa henne pappa, och hans skamsenhet var som bortbränd av ilskan.
”Ni kanske skulle uppskatta att få veta att min mamma och pappa ogillar Sierra lika mycket som ni ogillar mig.”
Hon bara gapade.
|
