|
Utdrag
ur boken:
Trots det vackra landskapet, de ljuva dofterna och landets ymnighet var Galils härskare inte glad. Herodes plufsiga ansikte var dystert. Hans buttra uppsyn och rynkade panna förde tankarna till ett russin snarare än en mognande frukt.
Hans gräl med sin lojale tjänare och avlönade lönnmördare, Eglon, utvecklades inte bra för någon av dem.
– Menar du att du, efter att ha misslyckats så totalt, vill slippa försöka en gång till? Har jag uppfattat dig rätt?
Eglons panna var våt av svett, långt mer än vad som var rimligt med tanke på eftermiddagshettan. Sidorna på hans tunika var svettfläckiga och låg klistrade mot hans kropp som om han inte hade bytt kläder på flera dagar. Ögonen i hans vessleliknande ansikte flackade nervöst hit och dit för att slippa möta sin herres ilsket stirrande blick.
– Det är inte...jo, jag misslyckades, men det är inte det. Han är inte mänsklig, den där. Det är svårt att förklara, men det känns som att man kanske inte borde döda honom...han kanske...inte går att döda.
Herodes fnös till.
– Yochanan döparen kallades profet. Hans huvud föll ju för din yxa, eller hur? Hans blod sprutade i rött, eller hur? Är inte hans kusin likadan?
Eglons huvud rörde sig från sida till sida som mot hans vilja; han måste svara nej på den frågan.
– Herre, Shimon farisén...
Herodes avbröt honom otåligt.
– Ja, jag vet, jag vet. Han ingrep. Hindrade dig från att hugga. Så en enda man – och en uppblåst farisé dessutom – är skälet du anför för ditt misslyckande?
Eglon såg plågad...jagad ut.
– Shimon...var spetälsk.
Herodes spottade mellan fingrarna, gjorde tecknet mot det onda ögat och svarade föraktfullt:
– Än sen? Du blev skrämd av en spetälsk och missade ditt byte.
– Shimon blev...botad.
Herodes drämde handflatan i bordet så vinbägaren hoppade.
– Absurt! Spetälska människor blir aldrig botade. Det är omöjligt. Du inbillar dig saker...eller också ljuger du för mig.
Eglon såg om möjligt ännu eländigare ut.
– Först Shimon den spetälske...och sedan...hundratals.
– Vad är det du säger?!
Eglon slog näven mot handflatan, häftigare och mer bestämt den här gången.
– Hundratals män...och även kvinnor och barn – alla påstod att han kommit ner till dem i Dalen...botade dem. De strömmade in i by efter by. Prästerna trodde inte sina ögon och fick leta upp reningsritualen. Den hade aldrig behövts tidigare...och nu alla dessa på en gång.
– Omöjligt!
– Folk kände igen dem, fortsatte Eglon darrande. Släktingar...vänner...sprang dem till mötes. ”Jag trodde du var död”, sa de. ”Trodde aldrig att jag skulle få se dig mer i detta livet”, ropade de. Hundratals människor som vittnade om hur han hade botat dem.
– Omöjligt! Lurendrejeri!
Trots värmen rös Herodes till, och håret i hans nacke reste sig.
– Försvinn härifrån då. Du reser med nästa karavan till Makaerus. Inställ dig hos vakten för de djupaste fängelsehålorna. Du är från och med nu hans tjänare.
Eglon föll på sina knän och tryckte kinden mot Herodes mantelfåll.
– Tack! Åh, tack så väldigt mycket!
– Försvinn! röt Herodes. Försvinn innan jag ändrar mig och sätter upp ditt huvud på en påle.
Eglon bugade sig oupphörligt samtidigt som han backade ut från Herodes närvaro.
– Han är inte mänsklig, upprepade lönnmördaren medan han försvann bakom väggen av saftiga druvblad. Inte...mänsklig. Yeshua från Nasaret är mer än bara en människa.
|
