Livsnära

40 betraktelser av Eva Spångberg och Reine Jonsson. Med många underbara naturbilder.

Eva Spångberg bor på småländska höglandet i Gamla Hjelmseryd i Sävsjö kommun. På sin gård Björkelund har hon åsnor och andra djur. Besökarna som kommer dit får uppleva djuren och naturen och Eva berättar från Bibeln. Hon har utnämnts till årets smålänning. Eva är i första hand känd som träkonstnär eller som hon själv säger "förkunnare i trä". Hennes enkla men kraftfulla budskap har hon också framfört i tv- och radiogudstjänster. Hon skriver krönikor och betraktelser för olika tidningar och har givit ut flera böcker.

Reine Jonsson växte upp på landsbygden, i de granskogstäta områdena av Småland, i Hultanäs, en liten plats söder om Vetlanda. Genom att föräldrarna ägnade sig åt jord- och skogsbruk fick Reine tidigt lära sig leva nära naturen. Hans naturintresse har sedan utvecklats till att bli en kallelse att tjäna Gud som naturfotograf. Reine arbetar deltid på posten i Nässjö för att få tid till sitt kall. Bilderna använder han i första hand till bildvisningar för att göra Gud känd. Hans bilder finns som vykort, i en årlig kalender och han har tidigare givit ut tre egna naturböcker.

En betraktelse ur Livsnära:

En sann saga om en planka

Det var en gång en planka av ek. Den var lång, stor och tung. När den kom till världen vet jag inte. Det är plankans sista tid jag ska berätta om. Den var avsedd att användas för reparationer på Nydala kyrka.

I början på 60-talet skulle kyrkans tak läggas om och då behövdes kraftiga ekplankor. "Min" ekplanka kom med andra stora, tunga plankor till byggplatsen. Nu skulle den få komma till användning för kyrkan. Det blev inte så. Om det var för att man inte behövde den eller för att den hade för många sprickor och knaggar (kvistmärken) vet jag inte. Den dög inte för något annat än soptippen. En snickare ombads att verkställa transporten, men den kom aldrig dit. Snickaren bad för plankan. Han bad att få den. Så hamnade den på hans loge.

Åren gick, kanske 45 till 50 år. Plankan låg kvar och var förmodligen i vägen för annat som fanns där.

En dag behövde jag en stor ekplanka. Jag kontaktade en man som har olika sorters träslag uppsågade till brädor. Han hade dock inte en sån stor och bred och tjock (5 tum) som jag behövde. Men han kände till ekplankan på loggolvet och hjälpte mig att få hit den. Men den var ju liksom reserverad for Nydala kyrka. Tillbaka till kyrkan ska den, tänkte jag. Men på vilket sätt? Kyrkan var ju färdigrenoverad, så där hade den ingen funktion som byggnadsmaterial. Den var dessutom knaggig och full med sprickor. Ett kvistmärke var upphöjt och sprucket, så det liknade en ros. Jag kom att tänka på julpsalmen "Det är en ros utsprungen". Med ens förstod jag vad det skulle bli av plankan. Ett altarkors till altaret i den medeltida delen av kyrkan.

Korset är inte stort, ungefär 50 cm, men tungt och enkelt. På framsidan strålar en Kristusgestalt. Den är belagd med bladguld liksom sprickorna är fyllda med guld. Det mörkbruna korsets fula, svarta sprickor lyser i all sin glans. Det fulaste i ekplankan är nu det vackraste. På påskdagen invigdes det. Den fula, överflödiga plankan kom till heders efter många år av väntan.

Hur gammal eken var när den fälldes är det ingen som vet. I jämförelse med en människas levnadsålder hade
den både ungdomsåren och den mogna medelåldern bakom sig. Det var först när den var pensionerad som den upptäcktes.

En människa kan också känna sig obehövd. Man duger inte till något. Sprickorna och knaggarna går inte att dölja. De är som öppna sår. Vi kan inte få bort dem, men de kan överklädas med förlåtelsens guld. Varför blev mitt liv så trasigt? Altarkorset i Nydala ger svaret: "Det som ingenting var utvalde Gud".

Eva